black ascot
Vogue Paris på Francine Crescents tid
Jag hittade till en bloggerska igår och hennes inlägg förvandlades snabbt till en drog. Hon skriver så vackert, hjärtskärande och romantiserat om tragiska saker att jag ibland knappt vet ifall det är verklighet eller inte (det är det). Jag älskar hennes texter och kan inte få nog. Jag har läst varenda ord i hennes blogg nu och längtar efter att det skall komma mer. Jag vågar inte kommentera, jag vet inte vad jag skulle skriva och är orolig att skriva fel saker, att hon skall tycka att jag inte alls förstår och att jag borde hålla fingrarna i styr när jag vilar ögonen på hennes meningar. Hon länkade till sin facebook, men jag vågar förstås inte lägga till henne där heller. Jag tillhör inte samma värld som hon gör, jag vill betrakta på avstånd. Jag kan läsa, njuta och känna sympati, men inte förstå. Det finns en gammeldags elegans i hennes blogg och ifall ni vill läsa den kan ni göra det här.
tack för de fina orden! var inte rädd för att kommentera. promise moi. de hjälper mig bara. ser fram emot midnattsord från mimo.
bisous erika
Det var en jättefin blogg.
Måste bara tipsa om två böcker jag tror du skulle gilla - > Gå ut och köp Hell och Bubblegum av Lolita Pille. Det är en fransk författarinna och du hittar dem om inte annat på Megastore eller Gibert Jaune. Det är tunna böcker, men skrivna på ett sätt som påminner om bloggen du länkade till och några av de absolut bästa böcker jag läst. Gå och köp! (Och hittar du fler från samma författarinna, så snälla tipsa tillbaka för då har jag missat dem!)
jag fastnade också för den bloggen men sen läste jag om den på en annan blogg och där hade någon kollat upp den och sett att det är en fejkblogg skapad av en reklambyrå i göteborg men jag vet inte vad de gör reklam för. synd jag kände mig jättelurad och blev väldigt besviken.
Black ascot är en pr-kupp. men allt en vacker en. jag läser också, och blir förförd. fint som fan. man får gåshud på ställen man inte visste att man kunde få gåshud på. men ack ändå.
Det är en väldigt fin blogg, ja, och du skriver också väldigt fint om den. Jag känner verkligen precis likadant när jag läser den, jag vill liksom inte kommentera med ett "fasen vad bra du skriver!" för att det känns för oviktigt, samtidigt som ett "jag förstår hur du känner" bara är det falskaste man kan slänga ur sig - för det är klart att man inte förstår. som du säger, man vill ju inte förstå. bara betrakta litegrann, på avstånd.
och om jag någon gång lämnar en kommentar där så är det ett litet "jag är här." eller något annat... diskret. ett "jag finns men du behöver inte bry dig".
förlåt för lång irrelevant ointressant kommentar. antar att jag kompenserar för min tystnad inför bloggar som erikas :)
